Ödet vill att du läser, eller?

Du som sitter med den här boken i din hand.
Du som just nu öppnar den
och vänder bladen för att läsa,
Har du tänkt på en sak?
Alla människor läser inte samma böcker -
Varför har just du valt
att läsa just den här boken just nu?
Var det bara en tillfällighet, en slump?
Tror du det?

ur: En tordyvel flyger i skymningen, Maria Gripe

Tror du på ödet? Tror du att det finns en mening med allt vi gör? Tror du att det är förbestämt det vi gör? Kan vi påverka det som händer? Eller är det redan bestämt att han ska bli rik och hon ska bli en knarkare, och oavsett hur bra betyg hon får, så är det bestämt så?

Jag vet inte om jag tror på ödet, men jag tror mera på ödet än på slumpen. Jag tycker slumpen känns så tråkig, så meningslös. Jag vill gärna tror att det finns en mening i allt vi gör, i alla ord vi säger, i alla bokstäver vi skriver, i varje steg vi tar och i varje misstag som sker.

Jag tror att vi alltid har ett val. Vi har alltid ett val, så vi kan egentligen inte skylla ifrån oss på andra. För om du tänker på det, kan du väl länka allt till att det är ditt fel? Så att skylla ifrån sig är bara bullshit, även om det känns bra. Så är då varje val så viktigt? Är det viktigt att stå och vela vilken glass man ska välja, för att det kanske finns en hemlig kod på just det glasspappret? Ja, inte vet jag, så det får väl bli en av världens olösta mysterier...

Ska man ta första bästa glass, eller vela efter den bästa?

En överlevare

Jag började skriva blogg för att min kusin skrev. Hon gör det fortfarande och här är hennes senaste inlägg. Jag blev väldigt rörd av det och jag tycker att du kan fem minuter och läsa det! http://www.pappaslillagurkblomma.blogspot.com/ Här är hennes adress, om du vill läsa mera. Men ta nu fem minuter och läs om en del av våran historia, Andra världs kriget.

--------------------

Han är en liten man. När jag kommer in i föreläsningssalen tvivlar jag på att det är han. En kort person med brun kostym. Han bär en starkt gul skjorta och en färgglad slips i rosa och grönt. Glasögon. Han talar svenska. Relativt bra svenska med brytning. Jag är tidig tillsammans med två vänner och han kommer fram och talar med oss. Jag tar för mig och talar tillbaka. Då, innan det börjat, känns det inte som något märkvärdigt. Efteråt fattar jag inte att jag fått chansen att få prata med honom, att få prata med en människa som utstått och sett den brutalitet och grymhet som han sett och genomlevt. Det var… obeskrivligt. För någon som inte varit där kan jag inte förklara det. Det enda jag har att säga är att om du får chansen att lyssna och möta en överlevare – ta den.

Han född i Warszawa. Där växte han upp och levde. Tillsammans med sin familj bodde han inuti Warszawa ghettot under alla åren som ghettot existerade. Varje dag patrullerade nazister genom området, varje dag blev ghettot mindre och mindre. Han berättade hur extremt dåliga förhållandena var och berättade hur nazisterna lurade invånarna med genom att säga åt dem att komma till speciella torg vissa tider, då skulle de få en limpa bröd och kanske marmelad. Vilket val hade invånarna annat än att dyka upp? De levde på hoppet. De som anlände ställde sig alla i raka led. Men de fick aldrig någon mat när nazisterna dök upp. ”Antingen blev de skjutna på platsen eller så blev de torterade till döds på platsen eller forslade till koncentrationslägret.” Ett direkt citat från honom, Mietek Grocher. Så var vardagen i ghettot. Så växte han upp. Men de kunde inte göra motstånd. Slog man ned eller tillfångatog de två nazisterna som patrullerade idag skulle de komma imorgon med tanks och utplåna dem alla. Efter år började ryktena spridas om gaskamrarna och tillvaron som väntade bortom murarna. Ryktena gick - snart visste dem att nazisterna skulle komma för att hämta de sista av dem. Mietek berättade att hans pappa började bygga en bunker åt familjen i ett sönderbombat bageri. Tack vare att hans pappa varit en relativt viktig man innan kriget lyckades han även få tag på en del mat. Så när nazisterna kom så gjorde de motstånd. De var endast ett fåtal nazister, självklart. Varför skulle judarna göra motstånd nu när de aldrig gjort de tidigare? En grupp med unga kvinnor och men lyckades vinna. I någon dag var allt lugnt. Sedan kom dem. Nazister, och åter nazister. Invånarna i ghettot gömde sig i sina bunkrar, allt för att rädda sina egna liv. Barn blev kvarlämnade på gatorna. Nazisterna tog dem, torterade dem mitt på torgen. Varför? De hoppades på att deras föräldrar skulle lämna sina gömställen för att rädda sina barn. Då skulle de kunna tvinga ur föräldrarna var de andra bunkrarna låg. Men vad de inte visste var att de barn som var på gatorna var redan föräldralösa. De hade ingen som kunde komma fram och rädda dem. Han berättade att han såg många klasskamrater bli torterade till döds.Tillslut användes gasbomber och judarna blev tvingade fram. De blev alla instängda i en före detta skola under omänskliga förhållanden i inväntan på transport till koncentrationslägren.

Mietek är en fantastisk man. Det kan man se på honom. Han sitter där. Ibland gråter han. Han torkar sina tårar och fortsätter. Han avbryter ibland sin fruktansvärda berättelse för att berätta något annat, något som han sett, upplevt eller helt enkelt fick reda på senare. Idag reser han omkring i Sverige, till skolor, och berättar om detta. Om det han varit med om. Mietek satt i nio koncentrationsläger. Nio! Han rymde från en gaskammare. Kan ni fatta det? Rymde! Han säger själv att han aldrig hört talas om någon annan som gjort det. Han kallar det en slump att han överlevde kriget. ”Är inte det ett mirakel? Hela mitt liv är ett mirakel.” säger han. Jag håller med. Han är ett mirakel. Inte bara för att han överlevde, utan för att han fortsätter resa. Han berättar att hans familj tycker att han ska börja ta det lugnare. Jag kan se det ur båda synvinklarna. De vill ha sin far/man/morfar hemma. (Han döpte sin dotter till Atidah. Det betyder framtid på hebreiska.) Men jag förstår även honom och jag tycker det är så oändligt fantastiskt det han gör. Om och om och om igen berättar han om det fruktansvärda han varit med om. Han säger att han under vissa tillfällen i sitt liv känt vad man kallar för överlevnadsskuld. Känt sig skyldig att han överlevde när sex miljoner dog. Hela hans familj dog. Hans mamma, pappa, syster och bror. Jag ser det inte som en svaghet. Det bevisar bara att han är mänsklig.

Han avbryter sin berättelse för att berätta om något som jag inte riktigt kan förstå. Jag kan det fortfarande inte. Och jag var ändå där, jag hörde det från honom. Han avslutar med att kalla det ”en bagatell”. Så mycket han måste han ha sett när han kallar detta för bagatell. Jag känner mig kräkfärdig bara jag tänker på det.Bredvid ett av husen han bodde i, fortfarande i Warszawa ghettot, låg ett sjukhus. Ett för judar, såklart. Mietek minns gatunumret. En av våningarna var förlossningsavdelningen. Nazisterna kom. Sjukhuset skulle utrymmas. Innan hade de satt på bajonetter på sina vapen. De gick in i sjukhuset. Och de tog… de tog alla nyfödda bebisar, alla små, små barn och slängde brutalt ned dem i en säck. En säck. Sedan kastades säcken ned från fönstret på tredje våningen till gatan. Tre våningar. Nyfödda barn. I en säck. Jag vet inte hur jag ska skriva för att ni ska fatta hur Grocher såg ut. Säckarna kastades upp på ett lastbilsflak för att köras därifrån. Säckarna kastades sedan ned i ett stort hål i marken och begravdes av jord. De då blivande mödrarna som ännu inte fött sina barn på sjukhuset fick sina magar uppsprättade av bajonetter. Tarmar och små, små ofödda barn rann ut. Sedan sattes sjukhuset i eld. Patienterna var kvar inuti. ”Ytterligare en liten bagatell.”

Mietek Grocher lyckades med något som jag anser vara fantastiskt. Något som skiljer honom från sex miljoner andra. Han överlevde. Jag har två citat jag helt enkelt måste få med här. Det ena: ”Varje halvtimma, tusen personer, dygnet runt – det var Treblinka.” Hans egna ord om ett av koncentrationslägren. Med andra ord menade han att tusen personer gasades ihjäl varje halvtimme dygnet runt. 48 000 människor/dygn. Det är ju sjukt. För att gå med på något sådant måste man ju vara helt mentalt störd. Så hur kommer det sig att så många människor gjorde det? Inte fan vet jag. Jag har ingen j*vla aning. Ursäkta mina svordomar men jag har faktiskt ingen aning om hur i helsike jag ska utrycka mig för att alla ska förstå.Som sagt, han överlevde. Han blev upplockad av engelska soldater och han blev skickad till ett sjukhus. Han var i ett riktigt, riktigt dåligt tillstånd. Där fick han valet mellan att bli skickad till Schweiz eller Sverige. Han valde Sverige. En dag, fortfarande befann han sig på sjukhuset som låg i Tyskland eller Polen tror jag, så var han ute på en promenad. Han gick med ett par andra män, också de tillfälligt boendes på sjukhuset. De gick förbi ett tyskt barn som satt vid vägkanten. Han hade trasiga kläder, var mager och smutsig. Ett tyskt barn. Mieteks egen familj hade blivit slaktad av tyska soldater. Han gick fram till barnet. I fickan hade han en halv chokladkaka som han fått från en engelsk soldat. Han gav det tyska barnet chokladen innan han gick vidare. Återigen ett citat från Mietek: ”Vi har aldrig lärt våra barn att hata /…/ Ett barn som lär hat under sina uppväxtår är aldrig lyckligt.” Nämnde jag att Mietek är min nya idol?

Jag har så mycket mer att skriva här. Vill du veta mer? Ring mig. Maila mig. marie.froste@student.europaskolan.se Eller köp boken Mietek skrev. Den heter Jag överlevde!

Här och nu har jag använt många fina och vackra ord. ”Omänskliga förhållanden ”patrullerade” och så vidare. Men jag säger det till er – det finns inga ord som kan beskriva det jag hörde. Det finns inga ord som kan förklara det som Mietek och så många andra upplevt. Och jag säger det till er – och här är inget tror jag, ingen uppmaning eller skulle ni vilja, nej, här får ni en tillsägelse av mig – det är vår förbannade skyldighet att minnas detta! Vi måste! För att hedra de som dog, de som plågades och de som fortfarande blir utsatta för rasism. För att det aldrig ska hända igen. Historien får aldrig, aldrig, aldrig upprepas!!! KOM IHÅG!

~Kan det bli bättre?~

~Det kan alltid bli bättre~
Säg det långsamt, högt för dig själv. En gång till. Smaka på orden. Känner du hur de utstrålar negativitet? De säger att du aldrig har det bästa. När du sitter där på stranden på filten i den varma solen med dina allra bästa vänner, och det här ordspråket säger att det kan bli bättre! Visst, det är det som driver mänskligheten. Utan den instinkten hade vi fortfarande suttit och lekt med kottar i grottor. Men ändå, jag tycker det är en förfärligt negativ tanke. Att det alltid kan bli bättre, alltid kan bli bättre. Nu vill jag inte skriva mer om det här, det är ett alldeles för tråkigt ämne. Och alla ni som inte håller med, nästa gång ni är glada och mår bra, tänk att det alltid kan bli bättre...

~Att skvallra eller inte skvallra~

~Att skvallra är sämst~
Det är inget riktigt ordspråk, men jag behövde något i den stilen. Om en i klassen har sin mobil framme på lektionen skvallrar du inte, det är som en oskriven lag. Om en i klassen sitter där man inte får, skvallrar du inte. Man skvallrar helt enkelt inte på kompisar om de gör något som inte stör någon annan. Men om din kompis skär sig, eller mår så dåligt att hon funderar på att ta själmord, ska du skvallra då? Jag tycker inte att det heter skvallra längre då. Då heter det nästan att rädda liv.

Men vad gör du om du sitter på till exempel franskan och din bänkgranne luktar rök? Skvallra kan du inte göra? Men att röka är att skada sig själv, och då hette det väl att rädda liv, eller? Så, vad skulle du göra? Det heter väl inte att svika en kompis om man skvallrar om rökning, men...
Vad gör du?

~Döma boken efter pärmen?~

Jag fortsätter med min serie och jag har planerat att skriva inlägg en gång i veckan. Så kolla gärna bloggen. Har du något förslag på ordspråk, skriv det i kommentarerna! Här kommer andra ordspråket:

~Döm inte boken efter pärmen~
Så rätt! Faktiskt, tänk vad många böcker du missar om du bara läser de med fin, ny framsida, inga gamla böcker. Till exempel, I taket lyser stjärnorna, en fantastisk bok, men med riktigt ful framsida! Och tänk om du inte hade läst det, utan bara hoppat över den på biblioteket eller i bokhyllan. Och då hade du missat den!

Och det är samma med människor! Jag tycker det är så fånigt att vi människor bryr oss så mycket om hur vi ser ut! Det borde inte behövas i ett samhälle där alla ändå ser olika ut. Men vad är då anledningen till att vi tjejer står framför spegeln en timme innan skolan? Det är för att våran värld är utseende fixerad! Det spelar ingen roll hur företaget egentligen fungerar, bara det ser bra ut från utsidan och det spelar ingen roll hur mycket brunkräm jag har lagt på finnarna för att de inte ska synas, bara det ser bra ut! Är detta en värld vi vill leva i? Där insidan inte räknas? Visst, nu sitter du där bakom din dator och tänker "men jag är så duktig, jag dömmer ingen efter utseendet". Det är bar att erkänna att du har gjort det. Kanske inte på en människa men på en kaka, eller ett äpple eller kanske till och med...

En bok?

Ordspråk: Sågat [ ] Sant [x]

~Är gräset grönare på andra sidan?~

Det har inte blivit så mycket bloggande på senaste tiden för mig p.g.a. många olika fåniga saker. Men nu har jag kommit på en serie, en följetong om man så vill. Jag ska såga eller hylla ordspråk. Så nu kan jag i alla fall inte skylla på att jag inte har några idéer Så
om jag inte skriver nu är det bara lathet. Och om ni har några förslag på ordspråk, skriv dem på kommentarer! Första ordspråket kommer här:

~Gräset är grönare på andra sidan~
Jag blir deprimerad bara jag hör det! Det här ordspråket säger att det är bättre någon annanstans. och så kan du väl inte säga. Eller, jo. Det kan du, jag gör det. Alldeles för ofta. Men du borde inte göra det! Du, jag och alla andra i hela världen borde tänka gräset är grönast precis där jag är, eller något i den stilen, lite snyggt formulerat! För alla filosofer och sådana människor säger att du ska leva i nuet och för att leva i nuet måste du för det första vara där du är. Jag menar nu inte att det alltid är bäst där du är. För det är inte sant. Men, världen kommer bli bättre om inte alla alltid vill vara någon annanstans, utan ser det vackra på platsen där rumpan vilar,
just precis nu.

Ordspråk: Sågat [X] Hyllat [ ]

Jag kom inte med.

Jag vill och ska!

After I read Harry Potter it changed my everyday life. Beside flying to school, I drink elixir every morning. I read about Felix Felicis in the sixth book and got more knowledge about it. I decided to try it out. The elixir totally changed my life! Everything I do turns out successful, because I’m the best! My mum doesn’t like it. She has study it and she knows about the dizziness and dangerous overconfidence. But I don’t care. I make the elixir in my room in secret. I’m the best so she won’t be able to find it.

Det här var vad jag skickade in till en skriv tävling igår. Det var om Harry Potter och priset är helt fantastiskt!! Fast det är ett sådant pris som bara en Harry Potter fantast förstår! Du kan själv kolla på http://www.amazon.com/gp/feature.html/ref=gw_cto_rarebook?ie=UTF8&docId=1000207461&pf_rd_p=387797101&pf_rd_s=left-nav-2&pf_rd_t=101&pf_rd_i=507846&pf_rd_m=ATVPDKIKX0DER&pf_rd_r=1T6SZNFSY11SET852YW6

Men nu skulle jag inte skriva om vad jag skickade in och om tävlingen, utan om att vilja.

Just nu vill jag detta så himla mycket!! Sist jag vill något så här mycket var när jag hoppade fallskärm och när jag tävlade om en Harry Potter tröja. Och jag ha hoppat fallskärm, för jag tror att allt är möjligt, bara men vill tillräckligt mycket, med hela sitt hjärta. Detta gäller, tyvärr, inte tävlingar fast det påverkar defenitift. Just nu tävlar jag om att få läsa en bok som det bara finns sju exemplar av och även om jag inte vinner så tror jag att jag skulle kunna läsa den. För det måst faktiskt gå att få tag på någon som känner någon som kan fixa det om betalar tillräckligt, eller hur? Och på så sätt så är det faktiskt möjligt.

Och om jag kan hoppa fallskärm när jag var tretton och säger att jag kan göra precis vad jag vill då måste väl alla kunna det? Och varför finns det då människor som säger att de inte är nöjda med att jobb? Eller säger att de vill ha mer? Visst, visst, det jobbet du har nu kanske du får bättre betalt på. Men om du är duktig så borde du faktiskt få bättre betalt. Och det är samma med betyg, vill du så får du bra betyg!! Det är bara viljan som styr!

För om jag kan, kan väl du?

Intresant?

Tror du att öronen krymper när man blir äldre?

Eller blir hörselgången mindre?

Eller inbillar jag mig bara?

Jag har haft föredrag för en del olika åldrar.

Om man pratar inför en etta, så lyssnar alla,

även om de inte har en aning om vad man pratar om.

En fyra, så pratar de. Men då pratar de högt och rakt ut om det man har föredrag om. Och ställer en massa frågor. En femma, så viskar dom lite längsbak.

I sjuan så pratar vi. Massor. Fast vi lyssnar ändå, omväxlingsvis.

Men vuxna! (Detta är bara generellt, ta det inte personligt om du är vuxen och läser. Men ta det gärna till dig.) Ni slutar lyssna på oss barn!

Idag så hände det. En vuxen ställde en fråga, till ingen särskild.

Jag och min lika gamla kompis svarade. Men han hörde inte.

Så vi höjde rösten. Inget svar. Vi höjde rösten igen.

Men han vägrade bara att höra... Är inte det lite konstigt!?

Jag vet att jag har skrivit om det här förut, men jag tycker det är viktigt!

Så alla vuxna, öppna öronen.

Ni kanske får höra något intressant?

Ring Ring

Jag har kommit på en sak.

När det ringer, det är bland det mest

spännande som händer i vardagen.

Visst så är det ju mycket mera spännande

att hoppa fallskärm. Men i vardagen.

För, när du hör att det ringer så kan

det kan vara en telefonförsäljare, en som ringt fel eller bara din mamma som undrar var du är. Eller din kille som ringer för att göra slut. Efteråt kanske du känner dig besviken eller sårad, men precis när det ringer blir, i alla fall jag, alldeles glad och jätte nyfiken. Det kan ju vara vem som helst, i hela världen! Spännande va?

Så, sluta inte att ringa folk, man blir så glad då!

Vilken bit är du?

Har ni någonsin känt att livet är som ett pussel?
Inte jag heller, tills jag började pussla.
Jag tycker nog inte det är så stor skillnad på vissa punkter.
Tänk dig att pusselbitarna är människor.
Vissa måste man ha hammare för att dom ska sitta ihop.
Men det blir fel i det stora hela.
En del ser ut att passa men då blir bilden fel.
Eller dom som ser jätte konstiga ut för sig skälva,
men tillsammans blir det hur fint som helst.
Andra måste prövas och prövas och prövas
innan dom hittar rätt.
Vissa försvinner, men när dom dyker upp hittar dom rätt på en gång.
Också finns det dom som hittar varandra direkt och passar precis.



Är inte det lite samma i pussel?

Klar?

Det var juldags morgon, Titti vaknade och kände grandoften
sticka i näsan. Hon hörde prasslet från julklapparna som
hennes glada och nyfikna mamma, Maria, höll på med.
Maria hatade julen och att se alla klapparna ligga
under granen hela dagen, utan att få öppna dom.
Hennes pappa, Anders, var av den typen som gjorde allt
en vecka innan, minst!
Hon gick ner för trappan och kramade sin mamma.
Eller, nej.
Hon gick ner för trappan och sa GodJul.
Kanske:
Hon låg kvar och väntade på att mamma skulle komma upp.
Nej.. Jag struntar i det.

Har det blivit så för er också? Flera gånger?
Aa. Och inte bara med berättelser. Med slöjd projekt,
med bloggar, med kort med, ja, allt!!
Men varför? För att vi är stressade?
För att vi har mindre tålamod?
För att...? Jag vet inte!! Har ni några förslag så
kommentera och skriv dom, jag vill väldigt gärna veta.
När jag tänker på det, jag ska nog slutföra dom projekt
jag har just nu, och slutföra dom,
innan jag börjar på något
nytt.

Limrick

Jag faller för dig, som snön på nordpolen
Snön smälter runt dig, för du lyser som solen
Men sedan vänder du dig om och ler mot honom
Du vänder dig bort från mig och jag brister inom
Jag faller för dig, ner för stupet i höstsolen