Poesi

Min relation är nästan obefintlig, eller som min pappa så fint uttryckte det "Oupptäckt". Jag har vaga minnen av att jag i trean skrev några dikter. Men det har aldrig vart någonting som jag har vart intresserad av. Jag har heller aldrig tagit upp en bok full av dikter och tänkt "Nu ska jag läsa lite dikter istället för en spännande fantasy bok". Det är något abstrakt som jag antagligen aldrig skulle ta mig tid till.

Min absoluta favorit dikt är en dikt jag har växt upp med. Det är en dikt min mamma har haft på kylskåpet och den handlar om en mamma som precis fått ett barn. "Är det sant att jag håller ett barn i min famn" är den första raden, längre kan jag inte, men jag kan se pappret som dikten står på framför mig, vart jag än är och vad jag än gör. Jag vet att det är en dikt som verkligen betyder något för mig, men det kan lika gärna vara för att den betyder så mycket för min mamma, som att den är bra.

Jag skrev för ett par år sedan en limerick men det är antagligen den enda dikt jag har skrivit och är nöjd med. Här är den. Enjoy!

Jag faller för dig, som snön på nordpolen
Snön smälter runt dig, för du lyser som solen
Men sedan vänder du dig om och ler mot honom
Du vänder dig bort från mig och jag brister inom
Jag faller för dig, ner för stupet i höstsolen